Elizabeth Diller är arkitekten bakom det geniala projektet »High Line« i New York. Hon är mästare på att förvandla osedda utrymmen och på att återuppfinna det välbekanta. Hennes senaste byggnad The Shed står för ett paradigmskifte och på High Line sätter hon snart upp en opera.
Elizabeth Diller, Diller Scofidio + Renfro, är rankad som en av världens mest inflytelserika arkitekter. Men inte alla känner henne vid namn. The High Line i New York känner däremot de flesta till. Diller och hennes kompanjoner har ett unikt spelrum i New York där de hela tiden förnyar och ifrågasätter stadens utrymmen och vad som är arkitektur. MIA ställde tio frågor till Liz som berättade om vikten av att titta närmare på det uppenbara, om paradigmskiftet mot förändringsbenägna byggnader, varför hon jobbar från badrummet och snart uppför en opera mitt i staden, på just the High Line.
The High Line i New York. Liz Diller gjorde park av en övergiven järnväg. Nu tar hon nästa steg och låter den bli både skådeplats och ämnet för en opera.
Vad inspirerar dig?
Allt. Ofta inspireras jag av konst, experimentell teater, dansmusik, media-installationer och konstverk. Jag är också mycket intresserad av populärkultur. Men jag hittar minst lika mycket inspiration i det vardagliga, det som finns mitt framför näsan. Jag gillar att titta riktigt nära på det uppenbara.
Vad anser du är ditt viktigaste uppdrag som arkitekt?
Att öppna upp gränserna för vad som normalt betraktas som arkitektur. Jag känner att det är mitt kall att titta på utrymmen ur olika aspekter, att aktivt ompröva konventioner av vardagliga utrymmen. På ett sätt är mitt uppdrag att motstå yrket så som det har definierats. Jag vill sudda i kanterna för vad det innebär att vara arkitekt. På samma sätt tycker jag att ett av de viktigaste uppdragen för arkitekter är att demokratisera stadsutrymmen, utrymmen för kultur och konsten som helhet, genom att göra dem tillgängliga. Arkitekter behöver skapa offentliga utrymmen och försvara dessa.
Vad önskar du att du visste när du började arbeta som arkitekt?
Jag tror att om jag hade vetat för mycket om arkitektur, hade jag nog inte varit naiv nog för att gå vidare inom yrket. Så jag är helt nöjd med den begränsade kunskap jag hade vid den tiden. En av de viktigaste lärdomarna jag har fått är att vara öppen för projekt som jag inte är kvalificerad att göra. Detta har gjort det möjligt för vår studio att närma sig arbeten från ett nytt perspektiv, vilket är det enda som kan medföra förändring.
The Blur. Blur-byggnaden var en temporär paviljong byggd för schweiziska expo 2002 i Yverdon-les-Bains, Schweiz. Den bestod av en stålkonstruktion med två broar som ledde rakt in i ett konstgjort moln, en ångbyggnad skapad med hjälp av 30 000 dimdysor. 2002 gav Diller + Scofidio ut en bok med titeln Blur: The Making of Nothing.
Vad har High Line betytt för dig?
I början var High Line bara ett vanligt projekt för oss. Vi förväntade oss att det årliga antalet besökare skulle vara några hundratusen personer – förra året var det 7,5 miljoner. Det blev så mycket mer populärt än vi förväntade oss. Vi ville låta allmänheten och vegetationen dela samma yta, som om vi nästan inte gjort något ingripande. Det krävde ett hårt designarbete för att säkerställa att projektet inte skulle uppfattas som en heroisk arkitektonisk röst, och vi känner att vi lyckades med det. Men vi lyckades kanske lite för bra, eftersom det nu finns klagomål om för många människor, för många turister. Skulle vi ha utformat High Line lite mindre bra, om vi hade vetat att det skulle bli så framgångsrikt? Det är en fråga vi brukar roa oss själva med.
Vi utvecklades mycket som byrå med High Line och det ledde till andra fantastiska projekt som The Shed och 15 Hudson Yards som byggdes strax intill. Det har varit lite av ett verksamhetscentrum för oss i ungefär 10 år, med olika projekt för olika kunder som alla är sammankopplade. High Line har dessutom haft en global inverkan som går långt utöver vår avsikt att omvandla ett hav av parkeringsplatser till en förlovad del av staden. I media har det pratats om ”High Line-effekten”, ungefär som ”Bilbao-effekten”. Genom att bli en referens för så många andra projekt över hela världen, som försöker utveckla hållbara strategier genom att återuppta befintlig och föråldrad infrastruktur, blev High Line mycket viktigare än bara dess betydelse för New York City.
Vilka andra av era byggnader har varit extra viktiga?
Alla projekt är viktiga av olika skäl. Blur är förmodligen det första projektet där vi förstod värdet av att bredda vår publik. The Institute of Contemporary Art Boston var vårt första museum och första gången klienten betrodde oss fullt ut. Lincoln Center är oerhört viktigt eftersom det är vårt första storskaliga urbana projekt och krävde ett decennium av strategiskt arbete med mycket konsensusbyggande. Vi växte betydligt genom detta eftersom det lärde oss hur vi skulle arbeta med beslutsfattare, företrädare för samhället och komplexa intressenter för att fatta rätt beslut. Ett av våra nuvarande projekt, The Shed, är en paradigmväxlare. Vi lade fram förslaget för staden innan de ens var en kund. Vi presenterade det som en idé för en ny och flexibel kulturell enhet som involverar visuella och utövande konster, med avsikt att avlägsna skillnaden mellan ”fin och ful” konst. Byggnaden har också den mesta möjliga flexibla strukturen.
UC Berkeley Art Museum & Pacific Film Archive. Berkeleyuniversitetet är en destination för konst- och filmälskande studenter, lokala invånare och besökare från hela världen. Tillbyggnaden i precisionsformat rostfritt stål har draperats fast på originalvolymen. Vid ena kortändan har den nya strukturen fått en integrerad stor utomhus LED-skärm och torg för offentliga visningar.
Du lyfter ofta det offentliga utrymmet. Vad betyder det för dig?
Eftersom vår kultur blir mer och mer beroende av det digitala, och våra konventioner om att arbeta, leva, umgås och kommunicera har migrerat längre in i den digitala sfären, är det offentliga rummets värde viktigare än det någonsin varit. Offentligt utrymme för mig är inte bara ett torg eller en park, det är en kulturell plats, en aktiv plats där idéer utbyts, där människor lär sig och engagerar varandra av flera skäl, även för politisk aktivism. Det offentliga rummet kan även finnas på sociala medier, men jag tror verkligen att det finns ett enormt värde i det fysiska offentliga rummet och vi måste skydda det. Det offentliga utrymmet måste vara formbart inför potentiella, okända och framtida användningsområden.
I kontrast till det offentliga, vad betyder det privata utrymmet för dig?
Privat utrymme kan vara var som helst, det kan vara i en folkmassa. Det mest privata rummet för mig är att kunna stänga av allting. Det är ett mentalt tillstånd där man kan ha full koncentration och fokusera på enskilda ting. Det kan vara i badrummet – ibland är det där jag gör mitt arbete bäst!
Hållbarhet är en central fråga idag. Vad anser du är den egentliga innebörden av det?
Hållbarhet har många olika aspekter inklusive miljö, socialt och ekonomiskt. Det är omöjligt att adressera hållbarhet utan att titta på samtliga av dessa tre sammanlänkade strängar. I alla våra arbeten börjar vi med att etablera nära samarbeten med intressenter i samhället, inköp av lokalt material och arbetskraft, minskning av avfall genom återvinning av resurser, generering av ren och förnybar energi och dynamisk kalibrering av dagsbelysning, termisk belastning och ventilation etc. Sann hållbarhet kan bara uppnås genom att engagera alla dessa aspekter med ett holistiskt tillvägagångssätt, som inte bara tar hänsyn till den fysiska miljön utan också den mänskliga miljön.
The Shed from Diller Scofidio + Renfro on Vimeo.
The Shed. New Yorks 200 000 kvadratmeter stora och nya centrum för konstnärlig innovation, som ska stå klart 2019. Byggnaden kan expandera genom att rulla sitt teleskopskal på skenor. The Shed är inspirerat av den orealiserade byggnadsmaskinen the Fun Palace från 1964 och det industriella förflutna av närliggande High Line och West Side Railyard. Genom att använda konventionella byggsystem för den fasta stålstrukturen och anpassa gantry-krantekniken för att aktivera ytterhöljet, kan byggnaden växa vid behov.
Hur tror du att ny teknik kommer att förändra arkitekturen framöver?
Jag tänker på arkitektur som både smart och dum på samma gång. Dum betyder gammaldags material som tegel och murbruk, och smart i betydelsen byte och pixlar. Smarta system används redan i byggprocessen, men jag tror att det kan gå mycket djupare, särskilt när man tänker på nya material och forskningen kring materialvetenskap. Ny teknik kommer också att göra det möjligt för arkitekturen att skapa interaktivitet mellan ytor och människor där tekniken blir så effektiv att du inte lägger märke till själva hårdvaran utan endast upplever effekterna av den.
Är det sant att du just nu skriver en opera?
Ja, den kallas ”Mile Long Opera”. Operan behöver återfödas och detta är ett tillfälle att dekonstruera, utforska och återuppfinna operaformen i stor skala. Det är en produktion med musik och texter avsedda för en verklig stadsplattform – The High Line. Arbetet är en reflektion över den postindustriella staden och dess förändringshastighet.
Text: Åsa Ragnarsson
Artikel ur magasinet MIA nr 2 2017